Jag hörde en gång ett uttryck som sa att: ”Hallegårde i Halle och Tule i Ganthem de måtte väl vare 20 husböndar i”. Och ser man efter i fastighetslängden så finns det ännu i dag just 20 gårdar och fastigheter under gärdsbeteckningen Hallegårda. Namnet är förstås försvenskat och har väl tidigare hetat Hallgarde eller uttalats på annat sätt.
Men ett är säkert. Gården är kanske t o m äldre ån socknen. Enligt Roosval (Kyrkorna i Halla Ting) torde Halla kyrka just ha byggts på gården ”Hallas” ägor, och vallgravarna tyder på att det var något särskilt med den gamla medeltidsbyggnaden. Det finns, vad jag vet, ingen annan sådan byggnad på Gotland med vallar omkring. Däremot är en och annan s k fornborg omgiven av sådana, men dessa s k ”borgar” är från äldre tid än medeltidshusen.
Ett enda uttalande har jag hört om tillkomsten av Halla-vallgravarna, som varit tredubbla, och det Iär ha kommit från ingen mindre än professor Nils Lithberg. Den senare var nämligen exerciskamrat med Oskar Hansson vid Hallegårda, och de hade vid ett tillfälle just diskuterat vallarnas tillkomst.
Enligt Lithberg hade bönderna, som besegrats vid Högbro 1288, dragit sig tillbaka och befästat sig just vid Hallegârda, och man hade då i all hast och med stor arbetsstyrka kastat upp vallarna.
Om det bara var en teori, eller Lithberg hade någon historisk källa till förfogande visste inte Hansson. Men varför inte. För vallarnas uppgrävning måste ha fordrats hundratals man under lång tid, så nog kan det ligga sanning i Lithbergs resonemang.
Det är inte många nu levande, som har sett något av ruinerna. I boken ”Sagornas ö” berättar visserligen ’John Nihlén om en sägen från Hallegårda, där det, skriver han, ”ännu finns lämningar av en borg”. Men en av de sista som verkligen sett något, var väl Fridolf Mattsson (f 1880). Han kunde berätta, att i hans barndom fanns en hel del av murarna och valven kvar. Hans mormor har också talat om för honom. att hon som ung varit med och dansat i en sal i övre våningen.
Agare till området var på den tiden en Stenström, far till klockare Stenström och farfar till Albin Stenström. Denne bodde i en liten manbyggnad, under det att medeltidshuset stod obebott. Hur han var som jordbrukare vet vi inte, men vi vet att det var han som började riva ner huset. Enligt Mattsson ”höll han på i steinhäuse heil vintrar”. Sonen Oskar gick i faderns fotspår. Den sistnämnde hade aldrig varit någon jordbrukare. och när han därtill var klockare, så tog det hans mesta intresse.
Han var visserligen ett föredöme, när det gällde ringningen och tjänsten i kyrkan, men hann i stället varken så eller skörda i tid.
Men en sak var han mycket stolt över: Han hade mäktat få bort medeltidsruinerna från sin gårdstomt. Jag hörde själv, hur han en gång på tal om ruinen sa med stolthet: ”Den där har ja arbetet bort” Det var ungefär, som när man talar om uppodlingen av en stenvast e.d.
Han förstod inte själv vilken otjänst han gjorde efterkommande Hallabor som utan hans tilltag hade varit ett märkligt kultur- minne rikare. Att borgen också var sten- brott, varifrån byggnadssten hämtades till traktens stenhus. först och främst då Sten- ströms eget, var väl tämligen självklart.
Lämningar efter själva ruinen finns nu inte kvar över jord. En del block i en stenmur vid Stenströms ladugård är väl de enda.
Vallgravarna är till en del nästan utplånade men en fjärdedel, belägna i Rune HaI1grens högård, är däremot mycket väl bibehållna. Kvar finns kuriöst nog den gamla vindflöjeln inlämnad på Fornsalen. Enligt ett löfte därifrån skall den få införlivas med de övriga minnena från släkten Schmidt till Halla kyrka. Gården styckades och såldes och den siste ägarens änka slutade sina dagar i en stuga ute vid ”Storvägen”. Stugan är nu riven.
(text från "Minnen från en bygd")