Möllebos gård ligger i södra änden av socknen, med ägorna gränsande till Viklau. Gården var tidigare klosterhemman, som vi ser 1653 års jordrevisionsbok. Den torde på grund av sitt läge vid vattendraget vara en mycket gammal gård, och det är roligt, att munkarna på klostret drivit kvarnrörelse där redan under medeltiden. Man kan utgå ifrån att något ordentligt vattendrag inte fanns på närmare håll. Möjligen hade man också kvarn vid Dalhemsån – en gård där heter ännu Munkebos - men det var bara sommartid man kunde ta sig fram över myren på den så kallade Karby-gate. I min ungdom sa man Elne-gate.
Vid Möllebos heter en gammal byggnad ännu i dag ”Munkhuset” och den dateras till 1100-talet.
Den nuvarande manbyggnaden är ett tvåvåningshus. Det finns bara två sådana i socknen. Möllebos var ursprungligen ett envåningshus från 1700-talet, vilket man senare på 1800-talet har byggt på. Byggnaden är därför ganska smal. Ladugården var på sin tid mycket pampigt byggd, och det var bla invändigt mycket högt till tak. årtalet lär vara 1888.

I min barndom ägdes Möllebos av Axner Smedberg, som blev husbonde tidigt på grund av faderns sjukdom. På hans tid gick vattenverken för fullt, och han kunde berätta en hel del om dem. Dit kom folk med både grovmalning och sikt, först och främst från socknarna runt om, men det kom ibland långväga skjutsar. Så mindes han, att det ibland kom folk ända från Sanda.
Till sågen hörde två långbänkar. Man sågade bort tvetarna eller bakarna på den ena, och så fortsatte man att såga bräder på den andra som då naturligtvis hade mindre och tunnare klinga. Alltså ett efter nutida begrepp ful1ständigt modernt sågverk. Det var först cirkelsågar. Tidigare hade det varit ramar, men det mindes inte Smedberg. Axner Smedberg är född 1888. Samma år byggdes ladugården av en byggmästare från Hemse som gjorde ett så gott arbete att putsen sitter kvar ännu.
Smedbergs far blev i sin bästa ålder så svårt för1amad att han sedan i 20 år satt hjälplös i en stol.
I äldre tider var Möllebos vattenverk en stor tillgång för gården och bygden. Min morfar berättade t ex att virket här hemma på gården sågades där nere enda tillfälle har jag själv sett vattenhjulet igång och det blev också den sista. Det var under första världskriget, 1916 eller året efter. då jag som nybliven bonde hade kört ned några säckar säd till Möllebos. Då var vattenhjulet och kvarnen ännu kvar. Men jag tror knappast att kvarnen brukade användas. I alla fall sattes hjulet igång för min skull och jag minns att det dl började röra sig med buller och brak. Det kanske var allra sista gången, för endast någon tid efteråt skrotades hjulet ned.

Det var krigstid och järnbrist och järnet inköptes av smederna Sjögren och Cederlund på Högbro. som gått i kompanjonskap. Jag hade just då en arbetsvagn på Högbro till beslagning och på denna hamnade en del av det järn, som tidigare suttit på vattenhjulet. Det är rätt lustigt att tänka sig att samma järn, som under många år snurrat runt i Möllebosån fick sedan till en del snurra runt i min arbetsvagn.
Smedberg sålde gården till en skogshandlare, vilken naturligtvis tog hand om skogen, men också sålde från en hel del jord, varav det blev flera självständiga jordbruk. Återstoden av gården med åbyggnaderna köptes av Halvar Andersson, prästson ifrån Sjonhem. Under Anderssons tid dikades en del av gården, men mesta arbetet lade han ned på uppförandet av ett nytt vattenverk, som kom att ligga något nedanför det gamla. Det var under värsta krigstiden. Fotogen fanns inte, karbiden var besvärlig, och det låg nåra till hands att tänka, att ett vattendrivet elverk skulle vara framtidsmelodin.
Andersson lyckades få igång ett verk, visserligen litet primitivt men han fick en del abonnenter på Högbro och Bjärges och så småningom Roma samhälle, som förut haft ett eget privat verk.

Ja framtiden såg ganska lovande ut för Möllebosverket. Drivkraften var ju gratis, och även kvarnen hade minst bland Hallaborna. Andersson sålde därför gården, och tänkte själv ägna sig åt kvarnen och elverket. Men någon riktig ekonomi blev det inte på det hela för de verkligt stora förbrukarna, dvs bondgårdarna. tyckte det blev för dyrt att ansluta sig. Eftersom det var primitivt, så blev det klagomål över att det ibland var litet opålitligt med strömmen.
Vattnet var ibland otillräckligt, och då måste en fotogenmotor ingrlpa. Den var gammal och därtill svårstartad, och det behövs ingen större fantasi för att förstå de dramatiska situationer, som kunde inträffa när det var strömavbrott. För nog finns det lustigare saker att ta sig till än att försöka få igång en gammal motor. när man vet att en halv socken och ett helt samhälle sitter i mörker.
När därför Sliteverket byggdes ut, så gick fler och fler abonnenter över till Slite, och snart blinkade det elektriska ljuset från Möllebos Kraftstation för sista gången efter en tid stoppades kvarnrörelsen, i det att Roma Sockerbruk inköpte damm. vattenrätt och kvarnbyggnader.
Nu sattes punkt för den halvtusenåriga såg och kvarnrörelsen vid Möllebos där munkarna i tidig medeltid timrade de första hjulen.
Gustav Johansson från Sjonhem blev kortvarig ägare till gården. Han var en duktig jordbrukare, men arbetade kanske för hårt. Han ådrog sig lungsot och dog efter några år. Johansson var ogift och gården såldes 1927 till Esaias Norman, som förut varit rättare på Kungsgården. Under Normans tid har en stor fruktodling anlagts söder om gården. Närheten till dammen gör också att det går att konstbevattna.

Och liksom än och vattnet förr betydde mycket för gårdens ekonomi, så skänker istället nu vattnet sin idyll och trevnad över gården, som just genom sitt läge, sin allé och sin vattendamm är en av de vackraste bland Gotlands gamla gårdar.
(Text från "Minnen från en bygd")

Vattendammen. T v om kvarnbyggnaden syns vattenhjulet